Huset där jag bor är beläget i en av Bryssels rikare kommuner. Detta gäller dock inte för det kvarter i vilket huset har byggts nån gång. Det är mer än hundra år sen, exakt datum är okänt. Det sägs att marken består av rivningsavfall som skyfflades hit när de raserade småfolkets boende för att bereda plats åt herrskapets ståtliga justitiepalats, en av Bryssels tvivelaktigare prydnader. Julien Gracq har beskrivit det som en "åska av sten". Vi sitter alltså på rätt ostadig ihålig grund. En gång blev det stort hål i gatan när en sopbil sjönk genom asfaltskorpan.
Det är vad man här kallar ett arbetarhus. Gediget men trångt. Husplanen är av det enklaste slaget. Hall med trappuppgång jämkar vid sidan om plats åt en rektangel avlippt i mitten och bestående av två rum med tvillingar två våningar uppåt. Nederst, på bottenplan, är kök och matsal, den senare med ett stort bord som tar nästan upp allt utrymme: vill man runt gäller det att hålla in magen. Lite trångt, alltså. I köket fick inte kylskåpet plats, det har förlagts till källaren – som är förhållandevis stor och har fina välvda tak: där finns också tvättmaskin, värmepanna, verktygsplats, garderober, vinkällare och, på hög, så mycket gammalt skräp man samlat under åren att besöken kan liknas vid en speleologs äventyrliga framfart.
Matsalen vetter åt gatan, köket åt en pytteliten trädgård med utedass. Husets två katter är de som mest vandrar runt där bland blommor och små buskar. Baktill reser sig höga hus, i början kändes det lite obehagligt att vara så inklämda och att himlen reducerats till en liten ruta över oss medan allt folk som bor mitt emot kan, från balkonger och fönster, speja ner på oss. Så blev det inte. Det var snarare vi som fick dem att fly från deras utkiksplatser. Ja, himlen, alltså: för att se på sol och måne är det bäst att knata upp högst upp. Där, baktill, ses de krypa över taktopparna.
Ja, solen. Den syns lite baktill under det ljusa halvåret och lyckas faktiskt bada gatan mitt emot, vilket ju är trevligt när man sitter åt det hållet. Matsalen förblir dessvärre lite mörkt. Som tur är vetter det stora fönstret där mot en liten gränd vilket gör att sikten inte avtrubbas, som hos grannarna, av husgavlarnas Berlin-mur. Gatan, för den delen. I början, när vi bodde här, satt gamlingar på stolar de satt ut på trottoaren och talade med förbipasserande om det ena och det andra. Det fanns till och med en gammal galen kärring som drev omkring inbyltad i tjocka lager trasor, hon skrek och skällde ut alla med de värsta svordomarna. Men: en av oss, ingen tog illa upp. Senare gick det som på så många folkliga kvarter. Hus köptes upp av unga par med bättre inkomster. Gatan "gentryfierades". Därefter kom lite araber och, senare, tillsammans med en nypa afrikaner, en våg av polacker, som en återspegling i smått av dagens folkvandringar.
Golvet är belagt med vackert kakel, både källaren, hallen och rummen intill. I hallen är det geometriskt mönster, i källaren varvas olikfärgade plattor och i kök och matsal styliserat vegetalitiskt mönster. Många plattor är slitna, spruckna eller befläckade, men när de skurats rena och behandlats med linolja lyser de sagolikt. Gamla arbetarhus byggdes för att trivas i. Det kan man knappast säga om dagens standardiserade produktion där allt är räknat till minsta kostnad – och sämsta kvalitet.
Går man trappan upp, tjugo steg, kommer man till arbetsrummet och salongen, om den kan kallas så. Där sitter en bortkopplad TV (när de slutade med analog sändning visade den bara snöflingor) som används till att se inlånade filmer. Längs väggarna är det mest böcker, lite överallt förresten: nere i hallen går hyllraderna ända upp till taket. Vid avsatsen hänger en tavla, ett porträtt av Elin som liten, min farfars syster, hon dog mycket ung.
Takhöjden är okej. På den tid huset byggdes ansåg man att ens tankar inte bör betryckas av låga tak. Nederst är höjden 3 meter och 40 centimenter, och 3,15 en trappa upp. Och, som sagt, gediget byggt, den uppbärande innerväggen är 30 centimeter tjock, nån jordbävning är inte att frukta. Sak samma med golvlisterna som absolut inte passar IKEA-måtten, sak samma med fönstren av trä som är utstyrda med mässingbelägg.
När vi köpte huset under sjuttiotalet beboddes det av en litet knasig familj. Pappan levde överst och hade satt hänglås på sin dörr, fullt förtroende för sina två pojkar hade han tydligen inte. Den ene var transvestit och gick omkring hårt sminkad i aftonklänning. Den andre var en butter proletär, han blev senare brevbärare. Eltrådarna hade dragits lite hur som helst, de gick som lianer från vägg till vägg. Ingen värmepanna, det kom senare. Något badrum fanns det inte heller. Under flera år satt vi som William Blake i en balja. Inget fel med det. Elektricitet fixade jag själv, hamrade upp skåror överallt och drog nya ledningar. På vinden la jag golv, det tog tid men det var kul. Trägolv, som överallt utom på bottenplan.
Översta våningens två rum blev badrum och dotterns eget. Hon bor inte hemma längre. Hennes rum har blivit gästrum, eller snarare: skall bli. Det är mycket att göra än för att få lite hyffs där. Badrummet å sin sida har skandinavisk toalett, tvättställ och badkar i blått porslin. Lite lyxigt. Därifrån går spiraltrappa till vinden som gjorts om till sovrum. Bra att ligga i, stå upp kan man bara i mitten av rummet på grunden av taket vars sluttning gör att man nästan måste krypa för att bädda sängen. Över vinden finns bara moln.