Om kultursatanism (& rasism)

Nä nu måste jag avreagera mig lite.

Det där med rasism börjar ta mig på nerverna. Beskyllningen slängs runt nästan dagligen med samma enfaldiga tonvikt på det tanklöst innehållslösa. Begreppet, vad det står för, det skiter man i, glåpordet fungerar ju som de gör mest, av sig självt, det räcker med att avskyn fått sitt uttryck. Kalla någon för rasist: saken är därmed avgjord, bevisföring blir överflödig.

Sist jag hajade till inför språkbruket var på Twitter. Det finns en hel del upplärt & subtilt folk där, många flera än på FB. (Kolla @PetterMalmberg, @peterplener, @BjrnKohlstrm). Men så finns det andra, mindre begåvade eller rent ut mikrocefala som Strindberg skulle ha uttryckt det.

Vid ett tillfälle uppmanades Twitters innanförskapskrets att noga "lusläsa SDs partiprogram och principprogram INNAN man går till vallokalen." Uppmaningen var länkad till en debattartikel i Expressen av fd kulturborgarrådsman (V) Per Sundgren, onlinad den 5:e september 2017. Innehållsmässigt kan artikeln sammanfattas som att saken är överbevisad: SD är rasistiskt. Må så vara. Men ingenstans gav Sundberg en definition av vad rasism nu skulle vara. När jag förundrade mig över detta fick jag rådet att kolla upp Wikipedia, närmare bestämt en svensk Wikipediagrej som i sammanhanget erbjuder "en givande diskussion av olika typer av rasism". Länk bifogades.

Den tittade jag upp. Det var både intressant och oroande. Artikeln "diskuterar" nämligen inte i första hand begreppet rasism utan den nykonstruerade termen "kulturrasism" (även kallad nyrasism), ett begrepp som uppenbarligen funnit grogrund i USA utifrån Chicagoprofessorn James Morris Blaut (The theory of cultural racism, 1992) och därefter exporterats som så mycket annat amerikanskt tankegods av tvivelaktigt teoretiskt värde. Går man så tillväga kan man ju lika gärna mynta begreppet kultursatanism. Helt uppenbart används här ordet rasism som ett slags "knee-jerk" manick, en Pavlov-reflexgrymtning.

Det går för fan inte att bygga upp begreppet kulturasism om man inte i första hand klargjort vad ordets andra tongivande led (rasism) själv betecknar, och då inte bara som någon allmänt osmaklig och avskyvärd företeelse. Om man får trolla med orden på detta vis kan lika gärna börja beskylla folk för kultursatanism. Varför inte? Det låter ju bra.

Men skämt åsido, det finns säkert många hållbara definitioner av rasism; den bästa, i mitt tycke, är dock den som den franska författarinnan Marguerite Duras begagnar sig av i filmen Hiroshima mon amour, i Alain Resnais' regi, 1959.

Den lyder: "ojämlikhet upphöjd till princip av vissa folk mot andra folk, ojämlikhet upphöjd till princip av vissa raser mot andra raser". Bättre kan man inte uttrycka det. Kärnan består i denna principiella ─ lagenliga under nazismen ─ överlägsenhet ett folk (ras, nation, samfund, trosbekännelse, gruppering, osv.) vill hävda över ett annat.

Just precis det.

Främlingshat (xenofobi) är något helt annat.
Och ogilla andra på grund av en mängd olika känslor och bedömningar är något helt, helt annat också.

Det finns kvinnor som ogillar män utan att för den skulle vara rasister.
Det finns män som omvänt ogillar kvinnor men de är inte rasister för den skull.
Det finns kristna som ogillar muslimer och vice versa, kommunister som ogillar borgare och omvänt, jobbare som ogillar kontorsarbetare och alla ogillar ju byråkrater, banktjänstemän och viktigpettrar. Kan knappast likställas med rasism.

Bland SD:are finns det säkert en hel del rasister, i egentlig bemärkelse. Men att föredra och förespråka färre invandrare, särskilt om de inte står oss kulturellt nära, är inte rasism. Sen kan man förvisso noga syna partiprogrammet, där finns det gott om tankegångar som står stick i stäv med det samhällsskick den icke amerikaniserade vänstern ivrar för. Glåpord är i det sammanhanget onödiga, de är snarare kontraproduktiva.

Vill man tala i sak bör man påminna sig om den franske filosofen Louis Althussers påpekande: när man använder man fel ord tar man fel på verkligheten.

Därmed anser jag frågan vara uttömd.