Två dikter

Hemåt

Havsbrus i skallen
Kan nån fan vara god och
stänga av
Gatstenar, stengator, hemlig
hemväg och ingen för att
visa vart
En tyst fotogenlampa flackar i
ett hörn i ett fotoalbum och runt om:
döda människor som tjattrar
Det är inte så lätt att veta
Där ute är det faktsikt rätt kallt
men: stå vid havsstranden
med pjäxor?
Plocka sandkorn, små gatstenar,
otydliga stengator -
nej! nu ska jag hem!

Hitåt

Förbannat fridfullt
Inte en kotte
Raka träd, avvaktande, de
väntar på en signal
En kyrkklocka leker
speldosa liksom tösen
i cigarettasken spelar ballerinna
Sen blir det tyst

Dödens sus ger lite ljus

Folk vill leva men dö gör de
Själv vet jag inte riktigt och
nog känns det betydelselöst
Född i fel tidevarv,
såsom fågeln på sin gren,
där uppe, full av skymnings-
tankar, hit har jag kommit
genom tiderna, över haven
och molnen, jag hör vaggvisan
som sätter världen
till ro.

skrivna 2011